macb

Det har gått över 1 år nu. Detta kommer att bli 2:a midsommarn utan dig. Jag vill på sätt och vis vara hemma nu när mamma är ensam. Inte för att det skulle ha hjälpt så mycket för mig men det hade betytt mycket för henne. Jag vet inte hur det kommer sig, jag saknar dig det gör jag. Jag tänker på dig men allt för sällan känns det som.
Tittade på I taket lyser stjärnorna ikväll tillsammans med Perra och Helena. Det är en riktigt bra film. Jag kände igen mig i mycket från huvudrollen där. Ända skillnaden var bara att hon kunde förbereda sig in för vad som hände. Jag fick inte den chansen, jag fick det som en försenad nyhet. Jag är tacksam för det. Hade jag fått vetat det tidigare hade jag nog aldrig klarat av den veckan. Seriematchen som jag spelade istället efter att ha fått vetat gick ju som den gjorde. Men jag kände att jag vara bara tvungen att spela ändå.
Nu när jag låg inne i lumpen hade jag det lite svårt ibland. Kunde bara stå på skjutbanan till exempel och bara känna mig nere, sen kom allt bara för en stund. Så är det fortfarande. Det är jobbigt. För när det väl händer vill jag ha någon att prata med. Oftast finns det ingen i min närhet då. Och det är inget som jag har lust att vilja ta över telefon med någon heller. Jag pratar om dig alltför sällan känns det som. Men gör jag det?
Ikväll efter filmen kommer denna känsla och är i samma situation igen. Personen som jag vill prata med och som jag vet lyssnar är inte här. Kan inte prata med henne heller och vill inte ta via telefonen! Finns så mycket jag saknar, mycket som jag inte vågar att ta itu med eller saker som jag bara inte bryr mig om. Känns som om det finns en del av mig som försvann med dig. Något som jag har haft men som inte finns kvar. Vad det var vet jag inte.. det är nog bara mina närmaste vänner som kan tala om det. Snälla, ni som vet vad som hände med mig efter allt det här berätta för mig! Jag vill veta.